Min hälsoresa – utifrån mitt nuvarande perspektiv

(Short version)

Jag blev sjuk första gången när jag var 12 år, fick diagnosen Ulcerös colit när jag var 13 år (1995). Läget såg kritiskt ut och läkarna var oroliga för min skolgång. Det var ett riktigt tufft år och det var först långt senare som läkarna erkände att många av mina symtom berodde på felmedicinering (kortison en av dem).

Vid en standard-koloskopi 1999 upptäckte läkarna att jag i princip saknade tarmludd vilket ledde till diagnosen Celiaki. Jag har för mig att det var samma år som jag blev påkörd på ett övergångsställe, flög 5-6 meter och fick flera inre muskelblödningar, ryggproblem och ett mini-skov i UC’n.

Det fysiska hälsoläget var sedan lugnt fram till 2009 då jag efter ett par svimningar och allmänt illamående (och två år av en extremt ansträngd arbetsrelation) fick diagnosen Autoimmun hepatit och hade ett tag akut leversvikt. Kortison, kortison, kortison.

Våren 2011 fick jag ett svårläkt sår (”skottskadan”) som efter månader av felbehandling på vårdcentralen ledde till diagnosen Pyoderma Gangrenosum (jobbsituationen fortfarande mycket ansträngd och mycket stress). Kortison igen. I ungefär samma vända konstaterades Trombocytopeni och Vaskulit.

Under jul- och nyår 2011/2012 åkte jag till ett jordbävningsdrabbat Nya Zeeland vilket stressade min kropp väldigt mycket. Konsekvensen blev nya pyoderma-sår, vasuliter och ledvärk på toppen av en urinvägsinflammation som jag drogs med i åtta månader. Allmäntillståndet blev sämre och jag mådde riktigt dåligt av den höga kortisondosen (40 mg) med mycket ångest. Läkarna slutade räkna diagnoser och kallade mig istället autoimmun och de gav mig inte mycket hopp för framtiden och framför allt inga svar om varför jag mådde som jag mådde och blev sämre.

Länge gick jag med en känsla av att om det här var den lott jag fått i livet så var jag inte särskilt intresserad av att vara med på tåget. Hopplösheten kröp närmre, jag var urless på att kämpa och var väldigt nära att ge upp.

Mamma hade tipsat mig om en näringsfysiolog flera månader tidigare men jag hade lagt undan kontaktuppgifterna, jag var helt övertygad om att sjukvården skulle hjälpa mig. Men jag fick inga svar ifrån mina läkare.

Det tog ett par månader innan jag fick tid hos näringsfysiologen och under tiden började hoppet knoppas. Hon rekommenderade mig att skicka mina blodprover till Tyskland för att undersöka IGg-antikroppar och födoämnesallergi typ III.

Proverna kom tillbaka och visade på allergi mot 64 olika födoämnen. Jag blev dessutom ordinerad att sluta äta socker, salt, processad mat, e-ämnen och helst ekologiskt, samtidigt på rotationsdiet. Omställningen var tuff men jag tvivlade aldrig på om jag skulle göra det.

Teorin bakom kostförändringen var att min tarm blev svårt skadad när jag var riktigt sjuk i UC. I och med detta började min tarm läcka ut proteiner ifrån de ämnen min kropp bildade IGg-antikroppar mot. Detta skapade om och om igen inflammationer. Inflammationerna blev till slut kroniska och ledde till olika autoimmuna diagnoser.

Någonstans här kom det stora skiftet. Jag återtog makten över mitt liv och min kropp och framför allt flyttade jag fokus från sjukdom till hälsa. Jag började tro på att jag faktiskt kunde påverka min framtid, att en diagnos inte är en prognos och jag har sakta börjat identifiera mig med hälsa istället för med sjukdom.

Det senaste året har varit otroligt spännande och utmanande. Idag mår jag prima och är fullt övertygad om att mindfulnessträning, medicinsk yoga, positivt tänkande, raw food, kosttillskott (främst gurkmeja, D-vitamin, glutamin och cellenzym) och en prioritering av min hälsa framför allt annat, även det, starkt bidragit till mitt tillfrisknande.

Jag har haft ett antal autoimmuna diagnoser, idag är jag frisk och min kropp blir starkare och hälsosammare för varje dag som går.

Jag är stark, frisk och hälsosam

Om att jaga drömmar

Min erfarenhet säger mig att vill du ha något så får du jobba (ibland även kämpa) för det. Jag kör just nu en dejting-kavalkad och ska jag vara helt ärlig är det inte bara roligt, även om jag gillar att träffa nya människor. Det kräver en del jobb också, särskilt om det inte klickar. Men jag gillar också att vara själv. Vill vara det nu. One to go…

Tröstebrev

Detta skrev jag för ungefär ett år sedan. Tycker det är så vackert.

Till mig själv, om jag nånsin hamnar där igen, och till alla andra som varit där, eller kanske är just nu, i det svarta ångesthålet.

Det blir bättre.

Det finns en mening.

Du kommer att känna livslust igen.

Om du inget annat orkar än att andas, så gör bara det, du behöver inget annat.

Kämpa inte emot, låt det vara, det är som det ska och det är okej. Var bara. Döm inte. Släpp taget.

Se på det som är vackert. Lyssna på det som ger ro. Ät det som är gott. Gör det som är skönt. Även om du inte ser någon mening i det just nu så är det gott för själen.

Be om hjälp.

Släpp in andra människor. Låt andra människor få ta hand om dig.

Gråt. Skrik. Slå (inte på någon/något som får ont). Kvid. Jämra. Skratta. Sov. Blunda. Gör det du behöver. Släpp ut, men håll om.

Det blir bättre, jag lovar.

Fakta om fasta

Just nu ligger en väldigt intressant dokumentär ifrån Vetenskapens värld uppe på svtplay. Den handlar om vårt kostintag kopplat till vår hälsa och vårt åldrande och visar att fasta (som i lägre kaloriintag än det ”vanligt” rekommenderade, ca 2 000 kalorier per dag) kan ha många hälsovinster. Avsnittet hittar du här; http://www.svtplay.se/vetenskapens-varld 

Med tanke på den cleanse jag just gjort känns det verkligen som att att låta systemet vila lite oftare verkligen är värt ”besväret”, även om jag upplevde min cleanse som mer livgivande än jobbig. Det blir definitivt fler cleansingar i mitt liv framöver. En kompis gör det exempelvis nästa varje söndag (dricker då endast näringsrika men kalorifattiga juicer) bara för att vara snäll mot kroppen.

Jag blir så otroligt glad av att höra att mer och mer forskning görs på kost kopplat till hälsa snarare än kemikalier kopplade till hälsa. Jag är helt övertygad om att det är där nyckeln ligger, önskar bara att Sverige och den svenska sjukvården skulle vara lite snabbare att hänga med…