Val

Det är mörkt och kallt ute. Jag jobbar alldeles för mycket. Hinner inte med. Får jobba med motivationen varje dag för att orka. Räcker inte till.

Och jag vaknar dag, efter dag symtomfri. Jag är frisk! Jag har så mycket kärlek i mitt liv. Jag är trygg. Omges av så otroligt vackra människor. Jag älskar mig själv. Min kropp funkar. Jag behöver inte oroa mig för ekonomin.

Nu är livet perfekt. Jag väljer att se det så. Det betyder inte att jag inte har ett driv att hela tiden förbättras ännu mer. Göra mer för världen. För dem runt omkring. (Göra mindre för jobbet…) men jag väljer att se att livet är perfekt. Just här. Just nu.

20140127-065030.jpg

Först vilja, sen våga

Det var längesen nu. Jag vet vad jag behöver göra, vad jag vill göra. Men jag blir så lätt absorberad, engagerad, förpliktigad… Text book example av duktiga flickan, det är jag. Okej, då vet jag, jag kan förhålla mig och jag kan förändra.

Mitt liv är underbart, jag älskar det. Kanske inte varje dag, men varje gång jag ger mig chansen att landa så är det glasklart. Så tacksam för det. Oftast. Jag vet dock också vad som är möjligt för mig, vad jag kan uppnå, hur jag skulle kunna må och känna mig varje morgon och det är dit jag strävar. (Försöker vara mindful också men drivet är starkare just nu för jag vet att jag behöver förändringen.)

Universum är på min sida just nu (som alltid). Jag har verkligen fått bevis på bevis de senaste veckorna på att jag får det jag ber om. Bad ass universe 🙂

Jag behöver veta vad jag vill, sen behöver jag våga. Men först vill jag känna. Stäng av bruset och låt magkänslan styra. Jag vet vad jag vill, jag har bara inte kommit åt min vilja än. Jag vet att jag vågar, jag behöver bara följa min vilja med tillit.

20140125-074650.jpg

Attraktionslagen

Jag stannar i min isolerade bubbla och ledvärken blir så intensiv att jag inte kan sova, inte sitta still och inte tänka. Jag faller för frestelsen att ta en värktablett, första på 1,5 år, för jag orkar inte mer. Och jag kan relatera till känslan jag hade när min kropp var riktigt sjuk att ”ska det vara så här så är jag inte så säker på att jag vill vara med”. Allt känns oöverstigligt och omöjligt. Och jag förstår att det är jag som väljer. Mina tankar och mina känslor. Jag behöver fylla på med något positivt och komma ur min isolering. Så jag pallrar mig iväg till genrepet inför dagens konserter som vi peppat hela hösten för. Även om jag bara orkar med ett par timmar så får jag påfyllning av glädje, energi och massa kärlek. Så tacksam. Åker hem och vilar, sover, vaknar och känner livslust igen, ingen feber, ingen ledvärk. Jag vet att jag kommer att orka med den här dagen, för den är fylld men glädje, energi och kärlek och med den kompotten går allt!

20131207-080543.jpg

Liten, så liten

Det värker i lederna, spänner i nacken, spränger i huvudet, illamåendet konstant. Jag vet vad det här är. Det är ingen höstförkylning eller smitta. Det är hela mitt väsen, min kropp och min själ, som skriker, stopp!, stanna!, lyssna!

Jag fick ett tråkigt besked på jobbet i tisdags, hade ett naket samtal och natten mot onsdagen kom febern. Jag har sovit, hållit om och jobbat. Men tankeklimatet är inte direkt behagligt och det gör mig sjuk. Jag vet vad som väntar de närmsta veckorna, crescendot, och det gör mig ännu mer stressad.

Jag behöver acceptera nu. Acceptera att jag inte orkar mer. Acceptera att människor må bli besvikna. Acceptera att jag känner som jag gör. Känna tillit till att det är precis som det ska. Inte sträva. Inte döma. Tålamod. Och massor av kärlek.